Min första blogg

Att fundera över sitt föräldraskap är nog något de allra föräldrar gör och som jag tror kännetecknar en engagerad förälder. Mina barn finns alltid i mina tankar och jag funderar ständigt över hur de mår, vad de känner samt varför de gör som de gör. Jag analyserar och vrider och vänder på alla tankar fram och tillbaka, mer än vad som ibland är bra för mitt eget bästa.

Ibland händer det incidenter som får en att fundera både en och två gånger. Jag är inte en förälder som tror att mina barn är små änglar, för det är de inte. De är som barn är. Jag vill att de ska lära sig hur man är en bra kompis och att det är viktigt att tala sanning. Båda barnen är väldigt empatiska och omtänksamma, men har såklart stunder de retas, säger dumma saker och gör saker som inte accepteras i vår familj.

Mina barn är olika. Det ena barnet är lite tuffare, har skinn på näsan och säger ifrån om något blir fel. Det andra barnet är väldigt känsligt, skvallrar ogärna och berättar saker och ting först när det är lugnt omkring. Alltför många gånger får det konsekvenser för det sistnämnda barnet. Även om jag försöker vara noga att ha hela bilden klar för mig innan jag tillrättavisar någon, gör jag gång på gång samma misstag. Vid en konflikt brukar jag låta de inblandade barnen komma till tals och jag lyssnar noga på dem alla, MEN i situationen glömmer jag ofta bort hur mitt eget barn fungerar vilket ibland kan få till följd att mitt barn utmålas till den "skyldiga" trots att det senare visar sig att så inte alls är fallet. Detta är väldigt olyckligt och mitt hjärta blöder varje gång.

Idag är en sån dag. Varken jag eller någon annan vuxen vet egentligen vad som hände igår. Ändå känns det som om mitt barn fick ta ansvaret för allt, grundat på det andra barnets version och mitt egna barns tystnad. Inte förrän vid nattningen kom spontant en helt annan version av händelsförloppet fram. En mycket trovärdig sådan och som förklarade tidigare frågetecken.

Jag vet verkligen inte vad jag ska tro.