Min första blogg

Har precis tittat på programmet Insider som handlade om hur vissa mammor rymmer med sina barn efter att ha förlorat en vårdnadstvist (där mamman på falska grunder har anklagat pappan för t.ex. sexuella övergrepp). Jag sitter nu här med blandade känslor.

Dels är jag vansinnigt UPPRÖRD över det falskspel som vissa människor ägnar sig åt. Kan inte ens föreställa mig livet för dessa barn och deras oskyldigt anklagade pappor. (Självklart finns det många tragiska fall där papporna eller likväl mammorna har förgripit sig på sina barn och dessa människor förtjänar enligt min mening ett långt, hårt och kännbart straff).

Å andra sidan känner jag mig otroligt TACKSAM över att jag verkligen har världens bästa föräldrar. De skilde sig när jag var sex, sju år och jag kan ärligt säga att jag aldrig har hört mamma säga något ont om pappa och vice versa. Istället har jag fått höra dem säga bra saker om varandra och det har varit himmelriket för mig. Kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om det varit på det motsatta sättet - vilket tyvärr är alltför vanligt.

Min mamma och pappa har inga problem att umgås. Det har hänt måååånga gånger att vi åkt på semester tillsammans, firat jul och/eller påsk ihop, haft glada fester tillsammans eller bara umgåtts ändå. Båda har/har haft nya förhållanden, men det har aldrig gjort någon skillnad i umgänget. TACK mamma och pappa för detta!!!

Senast igår tog jag med mig William och Emilia och for tillsammans med mormor (min mamma) för att hälsa på morfar (min pappa). Helt spontant. Vi fikade och pratade precis som vanligt. Tittade på gamla kort och pratade om allt möjligt. Känns så bra att kunna ha det på det här viset.

Tyvärr har jag på både nära håll och lite på distans fått följa separerade föräldrar där barnen är de som hamnar i kläm då föräldrarna inte kan dra jämnt. Jag vill poängtera att jag inte dömer någon, men jag önskar av hela mitt hjärta att alla barn vars föräldrar skiljer sig fick samma chans som jag - världens lyckligaste skilsmässobarn!